Råttjakt

 

Onsdag den 13 februari 2013

Ja, jag skrev den här texten i förrgår, men internet har krånglat, så den har fått vänta på publicering. 

Idag är det fredag den 15 februari. 

En del matvanor här är lite udda i våra ögon. Jag pratar nu inte om luncherna och middagarna med 90 % vitt ris och resten långkokt stuvning eller sås, med lök och tomatpuré alltid som bas. Jag pratar om några sällsynta, lyckosamma jakttillfällen där man kan tillreda sig ett delikat grillat kvällsmål. 

Det finns stora råttor här. Eller kanske är det mungos, jag vet inte så noga, för jag har inte läst någon bok eller webbsida som skulle heta Gambias Vilda Däggdjur 1 & 2.Boken skulle säkerligen inte vara skriven av någon Ebrima Touray, utan hellre någon Thomas Reynolds eller Timothy Smith, för det är mest europeer som bedriver biologisk forskning här.  Jag vet bara att det ibland finns gigantiska råttor här på tomten. De gräver gångar och bohålor i den leriga hårda marken, och de syns inte under dagens ljusa timmar. Man ser bara ingångarna till hålorna under dagtid. 

Det har förekommit tidigare att vår vaktmästare påhejad av hela familjen, ibland hela släkten, inte minst de glada barnen, har jagat råttor här. På dagtid kan de med stor möda med hjälp av spett, hacka och spade, samt rök fås ut ur sina hålor så de kan jagas av hundarna till något hörn och slås ihjäl med diverse tillhyggen.

Häromkvällen var det dock redan mörkt då två damer, nämligen vaktmästarens hustru och hans lillasyster med väldigt glada skratt och rop och med de jublande barnen i släptåg kom och visade upp vad de hade fångat. Det var en av de största råttorna jag hade sett! De berättade att hundarna hade jagat en råtta upp i ett träd. Sedan hade vaktmästaren snabbt hämtat ett vedträ och lyckats slå till råttan så att den ramlade ned från trädet lite omtöcknad. Aram, lillasystern, hade då fått tag i den i svanstippen, och ville absolut visa oss vad duktiga de var, de kom mycket glada och uppsluppna upp till vår veranda ed råttan som vid det här laget hade kvicknat till väsentligt och hängde där hjälplöst sprattlande i sin långa svans. Hundarna var förstås med dem, de trodde säkert att de skulle få dela på hela bytet.  

Så var nu inte fallet. Det var människorna som skulle grilla och äta upp råttan, hundarna skulle bara få benen som blev över. Det förstod vi ganska sent, det är cirka två år sen som vi senast såg råttjakt här sist. Konstigt att råttor har kunnat etablera sig här överhuvudtaget när det finns två hundar på tomten. Men nu var ju råttan fångad, så det kanske är råttfritt ett tag igen.

Här kommer några bilder, så ni får en uppfattning om råttans storlek, och kan tolka segeryran och glädjen i människornas ansikten.

Jag skriver mer till bilderna.

Ursäkta de huvudlösa människorna! Det var så mörkt att jag inte såg någonting genom kamerasökaren/displayen, så jag fick chansa och höfta till. det blev vad det blev. Det som hände här, var att Mari sänkte ned råttan mot golvet, och då bet den sig fast i panik i den runda virkade mattan och släppte inte taget!!

Här en lite närmare titt på bytesdjuret. Ser rumpstekarna aptitliga ut?

En till bild från tillfället när råttan bet sig fast i mattan. Sirreh (till höger) har en min som visar skräckblandad förtjusning! Råttan släppte inte taget innan någon av dem klappade till den ordentligt. 

Vad som hände efter detta tillfälle, vet jag inte så noga, för jag gick in. Jag hörde en av hundarna skrika till och yla. Börje berättade sen att den hade försökt få tag i råttan. Det var ju hundarna som först hade tagit upp jakten, för rättvisans skull borde de ha fått dela på bytet ju! Vid det tillfället hade råttan bitit hunden någonstans i huvudet, vi vet inte var. Det syntes inget blodvite efteråt så det var väl inte så allvarligt.

Ja, här hade ni en liten episod från vårt Gambialiv. Visst är det färgrikt!

Ritva