4 februari
2013
Nästan tre
veckor har gått sen senaste blogginlägget. Jag har uppdaterat på facebook
ganska flitigt varje dag, så bloggande har lidit. De senaste dagarna har också
gått åt att göra ingenting, jag har vilat mig och varit totalt passiv efter
Rickards familjs hemresa. Deras sex veckor här hos oss var intensiva på många
sätt.
Tidigare skrev jag om sjukdomarna som verkligen tog musten av oss
allihopa. När barnen och vi vuxna också blev friska, var lättnaden stor. Men då
ställde jag ändå upp väldigt mycket och hade hand om barnen, speciellt Vide-Li
som fortfarande vaknade på nätterna av någon anledning som vi inte vet. Hon
bara grät. Ibland ville hon ha välling som vi kokade själva på spisen inför
nätterna, ibland somnade hon med bara tröst.
Jag ställde
upp för att Rickard och Emma skulle få samla på krafterna efter en ganska
jobbig och orolig senhöst. De blev
utvilade, har de sagt. Och det känns bra. Nu är det jag som vilar upp mig. Det
har jag alla möjligheter till, verkligen.
Just nu
sitter vi på ett internetkafé, ovanligt! Det är för att vi behöver uppdatera
ganska många program i min laprop, och det låter sig inte göras med våra svaga
uppkopplingar hemmavid. Så vi betalar lite för att få starkare lina. Hur
mycket kostar det? Ja…. Hela 2 kronor halvtimmen!
Det var
något ämne som jag skulle skriva om….
Jamenvisst –
i går söndag var vi på Women’s Art Centre, Mama Africa, i Batokunku. De hade
ett treårsjubileum med pompa och ståt. Ett liveband spelade, det var koraspelaren
i det bandet som hade bjudit in oss, annars hade vi inte vetat om festen. Aisha
herself var på strålande humör, det fanns många prominenta gäster där. De bjöd
på bakverk, frityrkokta munkar, dryckerna fick man köpa själv.
Bandet
spelade verkligen bra: sång, kora, synth, bas, trumset och djembe. Koraspelaren
som vi känner är Ebrima Mbye, son till Alagi som i allra första början tog oss
till Gambia -99. Det var mest moderniserad mandinkamusik, med inslag av mbalax
av wolof-folket. Konserten pågick länge, länge. Vi hade tagit vår granne Omar
med oss, och vi var beredda på kanske en entimmes konsert, men det fortsatte
och fortsatte! Omar ville asolut åka
hem.
Jag hade
lite gåvor till bandet i min väska, strängar till gitarr och bas, en del av den
stora donationen som Rickard och Emma hade samlat hos musiker och musikaffärer
i Umeå. Min plan var att överlämna dem efter konserten. Men den tog ju aldrig
slut. Då gick jag bara resolut på sidan av scenen, tog kontakt med Ebrima och
räckte över strängarna mellan två låtar. Det gick också bra. Sedan åkte vi hem.
Och bra att vi inte började vänta tills musiken skulle sluta. Vi hörde dem väldigt
bra hemmavid, ett par-tre kilometer bort , i några timmar till!
Nu är ju
bilderna från festen fortfarande inne i min kamera, ledsen för det. De får
visas nästa gång, eller kanske på facebook.
Några bilder
ska jag dock bjuda på i kväll också. Det får bli en samling som visar ett
enormt fascinerande träd, kapok. Jag minns från min barndom i Finland att man
pratade om kapokfyllning, det var i olika leksaker, kanske även kuddar och
täcken. Kapok är ett bomullsliknande fluffigt ull som omger fröna i
frökapslarna.
Trädet är
helt gigantiskt, ett av de största i världen. Stammens nedre del har breda
stöttor som förhindrar trädet att falla omkull i stormar. Därför blir basen så
enorm. Stammen har
också sylvassa tjocka taggar. Som ung är trädet helt som en nåldyna, som gammal
blir taggarna stora och breda och de finns bara på stammens nedre del.
Bilderna här
nedan (och en däruppe) är från Gunjur. Alltid när vi kör till vår vän Sankulé på Sankulé Beach,
stannar vi vid detta megaträd och fotar.Alla som varit här och hälsat på oss,
har upplevt det.
Varsågoda. Ett taggigt supermonster. Några måttangivelser har jag inte.
Ni får gissa.
Egentligen
skulle dessa bilder ha lagts i min andra blogg, nämligen den om gambisk natur; ritvasambia-nature.blogspot.com
Men nu kommer de hit, så får det vara så.
Nu lite mera
naturkunskap: Små vita grodor brukar jag hitta lite varstans på gården. De är
pyttesmå, bara ca 15 mm långa. De sover på dagarna under bladen på träd och
blommor. Då är de helt platta små rundlar, de försöker bli osynliga. Mycket
söta! Jag tog och väckte en, la den på ett tjockt vitt tyg, och sedan på en
klängväxt kring verandan, den fick agera fotomodell. Väldigt yrvaken var den, orkade
nästan inte röra sig.
Då nöjer vi
oss så då. Uppdateringarna har kommit så sakteliga medan jag editerar bilder
och skriver på bloggen.
Vi åt på
Paradiso pizzeria idag och tyckte att vi var i Europa igen. Det var just innan
vi kom hit.
Ha det bra
gott folk, det ska jag göra.
Här kommer två bilder av min favoritgroda, 15 mm!
Ritva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar