Hej vanner!
Det verkar bara vara sa att jag har slutat att skriva! Vardagen tar over, det kanns inte motiverat att sitta vid laptopen. Jag fotograferar mycket, sa gott som varje dag, och tar in bilderna i datorn, men de stannar dar! Vi har ocksa haft problem med att USB-minnen infekteras med elaka virus nar man har dem pa Internetkafeer. Darfor har lusten att dela med sig av bilder minskat nagot. Varje gang vi kommer hem, maste vi skanna USB-minnet, och det ar alltid en massa skrot. Borje har uppdaterat sin laptop med senaste virusprogrammen, sa det ar ingen fara. Men trakigt ar det,och tar bort gladjen att skriva hemma och ta med till internetkafeet.
Jag har besokt Nema Kunku ett par ganger, lilla byn dar allt detta med Gambia har sin borjan for oss. Det var ju koraspelaren Alagi Mbye och hans musik som allra forst lockade oss till det har landet som nu blivit vart andra hem. (Ja, tredje for min del...) Det var i januari 1999 det borjade!
Jag har nagra kontakter kvar i Nema, f.d. elever pa davarande Maali's music school. De ar vuxna nu. En av dem, Mariama Jallow, som jag haft mest kontakt med, presenterade mig for en familj som verkligen skulle behova stod, t.ex. en fadder i Sverige. Det ar en anka, en kvinna med 6 barn, fran 5 till 16 ar - tre pojkar och tre flickor. Hennes man har dott for nagra ar sedan, och hon ar fullstandigt utblottad. Det verkar inte finnas nagon socialtjanst i det har landet, atminstone inte nagon som fungerar. Mariama, min van, vadjade att jagskulle titta efter i Sverige, om nagon skulle kunna hjalpa familjen.
Kvinnan heter Mama. Hon jobbar som kokerska nagra timmar varje vardag pa en skola, fem dagar i veckan. Det enda lon hon far, ar en 50 kg:s rissack i manaden. Inga kontanter. Hon och barnen ater halva sacken varje manad, den andra halvan saljer hon i sma portioner, och det ar det enda i kontanta pengar hon har att rora sig med - kanske 300-400 dalasi hogst. Det ar mindre an 100 SEK. Nagra av barnen gick i skolan medan pappan levde, men nu ar alla hemma. Det finns ingen mojlighet till nagra skolavgifter eller uniformer eller skor forstas. De bor i ett ruckel pa tva rum, har bara nagra enstaka sma mobler, t.ex. en dubbelsang med usel skumgummimadrass utan overdrag och en plastmatta pa golvet. I sangen och pa mattan sover alla 7. Dorrar och fonsterluckor av korrugerad plat ar glesa, och har inga las. Dorrarna har hal sa att djur av kattstorlek kan ta sig in och ut - for att inte tala om myggen och de kalla vindarna pa natterna. Hon har ingen mojlighet att betala hyra, men husagaren forbarmar sig och later henne vara kvar, men reparerar inte heller huset.
Mamman och barnen gar och tigger ibland for att fa nagon mat, pa marknaden eller hos grannar, men vissa dagar ater de endast vitt ris och inget annat.
Jag fragade vad hon helst skulle onska sig, om jag lyckades att skaffa en fadder. Hon sa att den aldsta pojken Cherno fick avbryta arskurs 9 nar pengarna definitivt tog slut. Hennes hogsta onskan ar att den pojken skulle fa ga om nian och sedan ga gymnasiet. Da skulle han kanske ha storre chans att fa nagot enkelt jobb och hjalpa familjen. Kan man fa mera stod, skulle aven nagot av de andra barnen kunna ga i skola. Att bekosta ett barn pa hogstadiet kostar kanske 1000-1200 kr om aret. Da finns aven pengar till skolluncherna som aldrig ar gratis.
Som ni forstar, sa har den har familjen upptagit mina tankar mycket sedan besoket. Jag kande direkt att mamman var rejal, en fornuftig och stark kvinna som bara rakat valdigt illa ut. Hon har aldrig gatt i skola, men kan trots det nagra ord engelska. Hennes modersmal ar wolof, mannen var fulani. Har i landet ar det tradition att om en man dor, ska hans broder ta hand om frun och barnen ekonomiskt, om det inte finns nagon annan mojlighet. I den har kvinnans fall fanns det inga broder! Den avlidne mannen har en syster, men hon struntar fullstandigt i sin brors fru och barn.
Alla andra handelser som jag varit med om, fick plotsligt valdigt liten betydelse nar jag traffade Mama och barnen. Jag vet att de inte ar den enda familjen som ar fattig och lider har i landet och den har kontinenten, men de ar den familj som jag halsat pa, pratat och skrattat med! Gladje och leenden fanns det gott om, trots allt.
Social Welfare existerar, men de verkar inte ha nagon betydelse for dem som verkligen skulle behova dem.
Annars....
Jag njuter av varmen, faglar, blommor och trad. Tradgarden utvecklas. Tujereng ar lugnt och skont. Jag har virkat mattor och mossor. Jag har handlat tyger som jag kan salja i Sverige. Min syster Pirkko med make har varit har en vecka. Vi gjorde roliga saker med dem! I gar har en annan svensk bekant kommit hit, Arne Forsen. vi ska kanske traffas i morgon torsdag. Sedan kommer en umebo omkring den 24:e, tror jag, det ar Gunbritt. Blir roligt att traffa henne, hon bodde i Gambia i nagra ar pa heltid, var gift med en gambier, men det ar mer an 15 ar sen. Hon har inte varit har pa valdigt manga ar.
Nu ar det exakt tre veckor kvar for oss har. Vi reser hem den 29:e mars. Bytte datum fran den 15:e till den 29:e.
Det blir skont att komma hem! Jag borjar sa smatt tanka pa jobbet, kollegorna och eleverna, och det blir trevligt aven att borja jobba!
Allt okej, trots allt!
:-) Ritva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar