Skrivet 19 februari 2011.
Trött men lycklig
Efter en natt på en galamiddag med Youssou Ndour har vi en lugn slappardag idag. Det är tredje gången som vi deltar i det här årliga evenemanget. Nu har vi verkligen lärt oss och även accepterat att inga tidtabeller håller. Vi åt sen lunch hemma för att vi visste att buffen inte skulle serveras från o med 9.30 som det stod i det påkostade programhäftet, utan ganska många timmar senare. Det gjorde lisom ingenting. Jag kan ju undra varför de trycker dit klockslag överhuvudtaget, de håller ju aldrig. Bara namn på artister och lista på hur många tal som skulle hållas. Men klockslag är kanske fint, eller jag vet inte....
Middagen och konserten är i en lyxig hotellpark, på Senegambia Beach hotel, ett av Gambias finaste hotell. Kanske 1000 gäster. Biljettpriset är så högt att bara de rikaste har möjlighet att delta. Företag kan köpa dyra 10 personers bord till sina anställda. Gästerna kommer i galakläder, verkligen luxuöst och glittrigt, i överflöd, kan ju vi vita tycka. Mycket fuskguld och gnistrande paljetter, höga flaschiga huvudbonader och sylvassa höga klackar. Det är en stor sevärdhet bara denna catwalk, där man kan vara lite spydig åt kvinnornas obekvämlighet med de höga klackarna. Många har uppenbarligen svårt att gå! Starka sminkningar, skrytsamma löshårsfrisyrer, tjocka långa lösögonfransar, grälla ögonskuggor och bleka ansiktskrämer gör många kvinnor till mer skyltdockor än människor.
Men så tiden!! Vi såg redan på tidigt stadium att programmet var cirka 2,5 timmar sent. Talen hölls i den ordning som programbladet visade (de var långa, skrytiga och upprepande), men några av förbanden spelade kortare tid än planerat. Maten "skulle" serveras vid 21.30 fast jag tror inte ett ögonblick på att någon trodde det egentligen. Det sas "varsågoda" cirka 23.45. Bufféerna stod färdiga, men köerna var jättelånga, vi stod över en halvtimme i en matkö. När vi kunde ta vår mat, var klockan cirka halv ett. Men det gjorde verkligen ingenting, vi var beredda. Och så hade vi gott sällskap av Omar Sambou, Mariama Sonkos man. Han jobbar på Gamtel, den statliga teleoperatören som var huvudarrangör för kvällen. Vi var pigga och på mycket gott humör.
När sedan Youssou med grupp äntrade scenen, var klockan 2 (istället för 12.35 som det stod i programmet). Vi satt fortfarande och åt när hans band började. Efter efterrätten gick vi fram till scenkanten och bara njöt. Vi fick bra platser på sidan av utescenen och hade bra sikt. Tvillingbröderna som spelar sabar var bara ett par meter ifrån oss. De var mycket trevliga att följa, glada och spralliga, och briljanta musiker förstås. Youssou hade en silvergrå glansig kostym, var strålande trevlig och sjöng många gamla klassiker, som t.ex. Birimai. Härligt. Publiken sjöng med i de flesta låtarna, dansade och var galna. Det var en fantastisk kommunikation mellan artisterna och publiken, synd bara att man inte föstod mer än en bråkdel av det wolof som pratades. En del engelska var det också från scenen.
De spelade drygt 2 timmar, och vi var hemma strax efter 5. Inte nämnvärt trötta, bara mätta, nöjda och belåtna. O så sov vi till 10 i morse!
Jaja, det var veckans händelse nummer ett! Det har hänt mycket annat också sen jag skrev sist, men nu har jag bara lite ström kvar i laptopen, så jag ska göra lite bildarbete och sen åker vi till nätet i Sanyang.
Ha det!
+++++++++++++++++++++++++++++++
Och nu ar det redan tisdag den 22:a, och vi ar pa Internet i Senegambia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar