Fredag 7 januari 2011

Temperatur 33 grader ute som mest, 20-27 C inne.

Mitt mobilnummer nu är 00220 - 970 28 65.
Men den operatören (Gamcel) har väldigt dålig täckning där vi bor, s jag kommer att få ett nytt nummer snart (Comium). Jag sms-ar dem som jag haft kontakt med. Ni andra får veta här snart, eller på facebook.



Min Plumeria (en av dem), ett blommande trräd som jag älskar. Den här planterade jag i mars 2010 när den var bara 20 cm hög. Sticklingen var från Brufut-huset. Den här är liten än, jag får vänta på blomning några år.

Hej alla!!!

Det är vår fjärde dag i Gambia och nu börjar det kännas att vi kommer in i rutinerna (som delvis är andra än i fjol). Framför allt har Börje med hjälp av nära medhjälpare fått i gång bilen, elen och vattnet. Inget av det fungerade när vi kom. Jag skriver inga detaljer nu, fast de är många!


Vi är självförsörjande med både el o vatten på gården.. Något annat finns inte att få, för det här är långt ute på landet. Vi har två elverk, ett litet och ett stort. Det finns en djup brunn med mycket gott vatten. En stark elpump 220 V pumpar vatten från brunnen till en stor tank. Då måste stora elverket vara igång. Under den tiden har vi 220 volts ström. Från tanken går vattnet till alla kranar inne i husen och i trädgården. Normalt har vi bara 12 volts ström i husen, Den strömmen kommer från bilbatterier som laddas av solpaneler. Det är alltså 12 volt för belysning, laddning av kameror och mobiler, lyssning av musik och radio. TV har vi inte.

Resan 3/1

I korthet kan jag säga att resan gick bra. Alla flyg var någorlunda i tid, och alla väskor kom fram. Vi flög med SAS och Spanair, tre flyg med långa stopp i Stockholm och Barcelona med byten. Spanair är ett billigt bolag, de bjuder inte på något att äta eller dricka, så det var tråkigt. De enda mackor som fanns att köpa, för dyra pengar, var vita baguetter som innehöll alla kött eller fisk, så det utbudet kändes dåligt. Jag tog tonfiskmacka två gånger, Börje en med ost och kalkon, där han petade bort kalkonen. Sen åt han chips och en tomatsoppa. Men även om vi köpte mat och dryck för ca 30 euro, vill vi inte betala flera hundra euro mer för dyrare bolag (vilket skulle vara Brussels Airlines).

Vi landade enligt tidtabell, kl 1 på natten mot tisdag (kl 2 svensk tid). Passkontroll, bagageutlämning och tull tog över en timme. Sainey Jatta mötte oss med sin skruttiga gamla hemmabyggda Toyota pickup. I den djupa sanden på vägen till vårt hus fastnade hans bil, bara 100 meter från tomtgränsen, så vi fick ringa till Wiie, vår vaktmästare, att han skulle komma med spade. Med genmensamma ansträngningar fick vi loss bilen och körde hem, i totalt mörker, för det här var just när nymånen börjar visa sig.



Sainey Jatta kör hem oss i sin afrikainspirerade Toyota. Hmm... inspiration är det inte frågan om, utan helt enkelt brist på resurser. Men bilen rullar, år efter år, han är en duktig mekaniker, och nära vän till oss.

Första dagarna

Vårt hus hade varit låst i sju och en halv månad, sedan mitten av maj när Börje åkte till Sverige. Efter en blöt regnperiod var det förstås unket, luktade illa, och det var massor av spindelväv, drivor av döda (och några levande) kackerlackor samt skithögar från ghekko-ödlor lite överallt. Ingen el och inget rinnande vatten.Wiie hämtade dricksvatten åt oss, och vi hade stearinljus och ficklampor. Det var förstås inte läge att börja städa kl 4 på morgonen, utan jag bäddade bara sängen med lakan som var förhållandevis fräscha i garderoben, och vi sov till 10 på tisdag.

Tisdagen för Börje gick åt att försöka få igång båda bilarna som hade sammanlagt tre punkteringar plus några andra småkrämpor, och stora elverket som inte startade. Vattenpumpen i brunnen fungerade inte heller. I korthet kan jag väl säga att allting fungerar nu på fredag! Vi skulle inte kunna bo så här om inte Börje var en teknik-freak som gillar stora utmaningar. -- Två bilar? Vi har en smutsröd Range Rover från 1975, en gammal trotjänare som vi tog hit i container år 2000. Det är ett under att den rullar fortfarande - tack vare Börjes biltalanger. Den andra bilen är en grön "ny" (haha) 1982:ans Range som vi har köpt här. Den ska ta över efter gamm-skrutten när den definitivt pensioneras.

Tisdag-onsdag var stora städdagar. Sira och Wiies nya fru Marie (Mariama) jobbade från morgon till kväll med att diska, tvätta ch skura allt som gick att diska, tvätta och skura. Och nu är huset och köket fräscht, jag trivs! Börje har varit i stan flera gånger för att hämta tekniska grejer som behövdes till att få i gång allting. Jag och Sira var med en gång när vi storhandlade mat, och gick på Serrekunda Market.
Vårt hus just när vi kom. Trädgården går på sparlåga, jag har inte tagit fram mina krukor än. Det ska bli snart, nu när vi har rinnande vatten.


Vårt folk

Personalen är nu tre vuxna och fyra barn (just nu fem barn). Sira, vår städerska och allt-i-allo från över 10 år tillbaka bor här med sina tre flickor, Sirreh 8, Banna 4 och Ndey 2. Siras ena stora pojke Lill-Sainey (12 år) är också här nu, för det är skollov. Han bor normalt i stan hos släktingar och går i skolan där. Wiie, SIras lillebror är vår nya vaktmästare och trädgårdsmästare från drygt ett år tillbaka. Vi visste att han gifte sig i juli i år med Marie som vi aldrig hade träffat. Därför förväntade jag mig att vi säkert skulle möta en gravid ung kvinna här. Men så fel jag hade. Det fanns en Marie plus en liten ny pojke på 1 år och 4 månader. En söt liten Pa som just har börjat gå och säga sina första ord på joola. Han var alltså född ett år före bröllopet. Wiie hade inte berättat någonting. Till saken hör också att brudgummen Wiie själv inte deltog i sitt eget bröllop i Casamance (södra Senegal) utan jobbade kvar här på vår gård i Tujereng som han inte kunde eller ville lämna. Vi har varit på några bröllop där huvudpersonerna inte är närvarande, så det är inget konstiogt. Det är ju släktena som gifter sig här, inte individerna. Detta gäller alltså de traditionella muslimska bröllopen.

Lill-Saineys skola i stan är en relativt fin kristen (nigeriansk) privatskola. Han sponsras av en svensk fadder. En episod från den skolan fick vi höra. Saineys klass skulle göra en utflykt till reptilparken i Kartung i södra Gambia. Det var i december. Barnen skulle ha på sig sin vanliga skoluniform med svarta skor och vita strumpor. Sainey hade inte svarta skor som var ett absolut krav. Sira hade inga pengar i december att köpa skor för, så Sainey fick inte åka med på utflykten. Vi lovade då att han får åka dit med oss, vi brukar göra en tur till ormarna och ödlorna varje år.

Skoaffären

På tisdag var vi på stan, då köpte vi svarta skor till Sainey, och även rosa gympaskor till Sirreh att ha i skolan. Skoaffären säljer begagnade skor från Europa. De svarta skorna för Sainey gick ganska lätt att hitta. Men det blev problem med Sirrehs skor. Orsaken är den, att alla skor ligger i stora drivor, huller om buller, och det tar mycket lång td att hitta makan till en sko man gillar. Jag frågade varför de inte förvarar skorna parvis, och svaret kom direkt: Det är så många tjuvar! Ingen sticker iväg med bara en sko. Det ska vara svårt att hitta paret. Men nu tog det så lång tid, säkert över en halv timme, och vi hade bara en sko. Jag sa att de får hitta något annat par, vilket som helst, i rätt storlek, så tar vi det. Tre i personalen letade. Jag sa att vi inte orkar vänta längre, utan vi går till en annan affär. Just då kom maken till den första rosa skon fram! Slutet gott, allt gott. De två skoparen kostade 275 dalasi, kanske 70 SEK, ett bra pris. En bra bekant till Sira jobbar där, Musa, en joola som brukar spela bougarabou-trummor på fester. Han kände även igen mig, från bröllopet i Kilinko (Casamance) 2009.































Vyer från trädgården och utanför huset.

1. Ett mangoträd och några oljepalmer nära huset. Vår tomt är stor!
2. Papayor i vår trädgård. Det finns hur många träd som helst, säkert över 20 stycken, de växer lite överallt där det har fallit frön. Ett papayaträd växer 4 meter på ett år, och de kan bli gamla om de får stå i fred och får vatten.
3. Vägen från oss ned till stranden, uppe på ett backkrön. Man skymtar Atlanten lite mellan träden, men i ett foto syns det inte så tydligt.
4. På väg hem från stranden. Till höger syns grinden till vårt grannhus, där bor familjen Ngum.

Det blev inga bilder på folk den här gången. Ni får vänta till nästa blogg, då har jag fotat oss själva och vårt folk!!!

Hejsan svejsan,
vi hörs nästa gång!!!!


***** Min förkylning som började just nr vi åkte hemifrån, fick en värmechock när vi kom fram. Den försvann till tomma intet. Nu är jag helt frisk! Fast jag tror det beror hellre på att jag tog ett vaccin mot influensa i november. Allt väl!!!

***** I write this in English, because I dont have the Swedish vowels in the keyboard. It was very difficult to get the pictures and captions to correct places, I dont know how to do.... its my first time on this blog! Hmmm, you can imagine how they SHOULD be!!

Kram...
Ritva